zarayohanna

 

 

Idag var tåget sent så jag satt på stationen och iakttog de människor som målmedvetet och omålmedvetet irrade runt där. En liten ljushårig pojke gick försynt runt och frågade försiktigt med ett trevligt -"Hej, vill du köpa en majblomma?", kan han ha varit 10 år kanske.

Jag hade bara bankkortet med mig så jag anklagade mig själv lite att jag inte hade fickpengar för jag brukar köpa majblommor. Majblomman sägs vara världens äldsta barnhjälpsorganisation och såhär skriver Majblomman om verksamheten på deras hemsida

 

 

Hur gick det för den här pojken då? Pojken förstod mycket väl samhället för han sprang inte fram till de stressade robotarna som med raska steg gick i raka linjer på stationsgolvet. Utan pojken frågade de som satt och väntade eller gick lugnt runt och väntade. Jag blev helt paff över hur totalt ignoranta folk är! Flertalet av de tillfrågade stirrade bara rakt ut i luften som om de inte såg pojken! Jag blev så ledsen. Pojkens rektion var att han tittade ner i golvet för att hämta kraft och fråga nästa.

 

Det finns inte ord att beskriva. Jag är arg och ledsen och fruktansvärt besviken. Besviken på vuxna människor. Barn har det svårt som det är och jag är övertygad om att denna pojke sålde majblommor för att han sparar pengar till något och vet att han hjälper andra barn samtidigt. Pojkens välvilja av att hjälpa andra och då bli totalignorerad! Känslan av att prata med någon som inte låtsas om en, känslan av att inte finnas.

 

Hur skulle du känna om andra valde att inte se dig när du försökte prata med dem? Värdelös, liten, ynklig, överflödig och kanske inte värd att finnas...

 

Besvikelse på förfesten när mentos-cocacola-fontänen inte fungerade... Barn leka bäst med kladd och fest ;)